Havsluft

Efter jobbet idag packade vi in oss i bilen och åkte till havet. Smilla passade på att bada lite oxå, hon har ju alltid varit lite galen=)
Kändes mest som en fin höstdag och inte alls som i november. Förra året vid den här tiden kom det ju snö som låg kvar hela vintern. Verkar som om vi får både be och offra till snöguden.

Girlpower

Nu är det girlpower i Ängby. Jag och Smilla regerar precis så som drottningar ska. Vi bara glassar omkring och gör det som vi vill, promenerar, tränar, slöar i soffan eller sitter och glor ut på fälten från trappen. Fast vi har ju katten oxå så klart men han är ju utanför min och Smillas hemliga pakt. För det första är han katt och för det andra så är han kille och för det tredje är han skitjobbig. Han får de där vidriga uppdragen som bara killar utför, typ att döda råttan i fällan. Skönt att det finns en kille kvar att bossa med=)

Annars är det ju mest mörkt ute nu för tiden och vi längtar faktiskt till ett litet snötäcke. Och med den åsikten ute lär jag få ducka för ruttna tomater men jag gillar faktiskt snön. Vitt, ljust, fluffigt och härligt snötäcke önskas. Det blir ju så mycket ljusare för oss lantisar som inte har gatbelysning att gå kvällspromenaden under. SÅ dagen till ära blev bloggen vinterpimpad.

Det är tyst och tomt i Ängby

Min fina Ådi somnade in i min famn i lördags natt efter att han hastigt insjuknat. Han var en gammal kille som skulle bli 12 i februari men han var verkligen pigg för sin ålder. Följde med på våra skogspromenader, lekte med  sina leksaker, tiggde vid bordet och han fick för det mesta som han ville. Vem kunde säga nej till hans tjat, hans glada blick och ständigt leende mun.

Det känns så skönt att vi hade så många fina år tillsammans jag och Ådi. Och att vi hade så många gemensamma vänner som jag kan minnas honom tillsammans med. Det känns så skönt att sitta och fika i köket och höra andras minnen av honom eller gå i skogen tillsammans med hans bästa vänner som minns honom med glädje. Alla saknar honom och alla minns honom som så glad, snäll och pigg. Han var verkligen speciell. Det blev speciellt med honom eftersom han var så fullt ut levande. Det är fruktansvärt att behöva säga farväl men känns fint med alla minnen. Tack älskade Ådi för allt!

I lördags fick jag för mig att damma av kameran eftersom jag inte fotat på väldigt länge. Jag gick ut med hundarna på fältet och är så innerligt glad för det. Fotona bekräftar mitt minne av Ådi, att han verkligen var pigg på ögonen in i det sista. Inte kunde jag tro att det skulle bli mina sista foton av min älskling. 11 timmar senare gick han över till sina kompisar på andra sidan. Isa, Guinness och Bora hälsade honom säkert med värsta skogsrejset.

Klicka på bilderna för att se dem i större storlek.

Ådi

Gråt inte vid min grav

jag finns inte där

jag finns i solens

spegelbänk på fjärden

jag finns i vindens lek

över böljande sädesfälten

Och när du i tidig morgon

väcks av fåglars kvitter

är det min röst du hör

så gråt inte vid min grav

jag är inte död

Vila i frid min älskade Ådi

2000-02-17--2011-10-30


Döden är ingenting alls
Jag har bara smugit in
i rummet intill.
Jag är jag, och du är du.

Allt vad vi var för varandra
det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt
gamla vanliga namn,
tala till mig på det sorglösa sätt
som du alltid gjorde.

Använd inte annorlunda tonfall.
Bär inte en pressad min
av allvar eller sorg.
Skratta, som vi alltid
skrattade åt de små skämt
som vi hade tillsammans.

Bed, le, tänk på mig,
be för mig.
Låt mitt namn alltjämt
få vara på allas läppar,
så som det alltid var.

Varför skulle jag vara ur sinne,
därför att jag är ur sikte?
Jag väntar på dig i en paus,
någonstans mycket nära,
bara runt hörnet.

(Jag vet inte vem som skrivit dikterna men har lånat dem på nätet.)

Guinness

Idag är det tre år sen som vi skildes åt. Tre långa jävla år som jag levt utan dig. Visst har minnet av dig så sakta suddats ut lite. Jag kan inte riktigt se dig framför mig om jag blundar men jag kommer ihåg känslan av dig, din kärlek, min kärlek, ditt skall, dina fina tassar, ögonen som tittade lite i kors o din sneda fina torra nos. Hur jag än rörde mig så hade du ögonen på mig. Jag saknar våra mornar tillsammans, när jag vaknade o slog upp mina blå så möttes alltid min blick av dina fina, djupa och mörka ögon. Du hälsade varje dag med en svansviftning som hördes. Om du ändå inte hade varit så väsning av dig så hade det inte varit så mycket att sakna...

Guinness och min sista tur på fjället.

Jag saknar dig min kung, min kärlek och mannen i mitt liv. Jag kommer aldrig att få uppleva en sån personlighet som din igen.

Snälla Guinnes kom tillbaka!

Tillbaka till verkligheten

Nu är sommaren slut känns det som. Vi har haft en underbar sommar jag och hundarna o lilla kissen. Har väl mest pyst omkring o fixat lite hemma. Lite utflykter har det ju blivit o nån tur på sjön. Vi har cachat en del, det är ju ett riktigt nördgöra. För den som undrar vad geocaching är finns denna blogg att gå in o läsa på http://geobloggen.com/for-geocachare/. Jag började lite skeptiskt men som så många andra är jag nog fast nu. Tycker det är ett ypperligt tillfälle att ta en promenad med hundarna i marker eller stadsdelar som vi aldrig annars skulle ha besökt. Men tänk er för flera gånger om ni funderar på att börja för man blir verkligen fast=) det enda som behövs är en smartphone &/eller en hand-GPS lite uppträckarglädje o sen är det bara att sätta fart.

Nu har vi ju börjat jobba igen och dragit igång med spårandet och lydnadsträningen. Smilla och jag ska tävla om två veckor o varje gång jag tänker på det så knyter det sig i min lilla degmage men vadå så allvarligt är det ju inte egentligen, 'bara' att gå ut o köra...

Smilla är piggare än någonsin och jag tycker att Ådi är otroligt fräsch i sin kropp för sin ålder han hänger på och han har en sån fin gnista i sina ögon. Han vill, han kan och han är så otroligt jättefin. Jag är glad att han fick stanna hos mig efter separationen för annars vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till, utan honom o hans tjat o knöl så skulle livet varit väldigt mycket fattigare. Nu hoppas jag att han får vara pigg och frisk länge.

Ådi, Olle, Tutan ja kärt barn. 

 (Ådis mormor tycker så synd om Ådi för hon tycker att han får för lite plats i den här bloggen, nu hoppas jag att hon blir glad när bara han är på bild...)

Midsommar

Idag är det midsommarafton. Vi startade dagen med att åka ut tillsammans med Hanna, Alde och Briscoe till skogen för lite spår. La ett appellspår till Smilla för att kolla av formen. Hon tog det riktigt bra, spårade nogrannt och tog alla apporterna.

Braa Smilla, braaa! 

Sniff

Ta den!

Foto: Hanna Nyqvist

Ådi fick ett vanligt skogsspår med sin godisburk som slut=)

I veckan så hade vi avslutning på tävlingslydnadskursen som jag och Smilla har gått. Avslutningen utfördes som en tävling med lottning och hela balletten. Smilla var duktig och jag var duktig! Vi nollade ställandet under gång och placerade oss som 4. Ställandet är annars hennes säkraste(?) moment... Nu har vi siktat in oss på lydnadsettan i flen i augusti och sen ska vi testa en appelltävling oxå. På nåt sätt känns brukset mer lockande men det är väl bara för att hon inte är skottfast=)

Vi har hittat tillbaka till träningen, det är så kul!

Trevlig midsommar!