Det är tyst och tomt i Ängby

Min fina Ådi somnade in i min famn i lördags natt efter att han hastigt insjuknat. Han var en gammal kille som skulle bli 12 i februari men han var verkligen pigg för sin ålder. Följde med på våra skogspromenader, lekte med  sina leksaker, tiggde vid bordet och han fick för det mesta som han ville. Vem kunde säga nej till hans tjat, hans glada blick och ständigt leende mun.

Det känns så skönt att vi hade så många fina år tillsammans jag och Ådi. Och att vi hade så många gemensamma vänner som jag kan minnas honom tillsammans med. Det känns så skönt att sitta och fika i köket och höra andras minnen av honom eller gå i skogen tillsammans med hans bästa vänner som minns honom med glädje. Alla saknar honom och alla minns honom som så glad, snäll och pigg. Han var verkligen speciell. Det blev speciellt med honom eftersom han var så fullt ut levande. Det är fruktansvärt att behöva säga farväl men känns fint med alla minnen. Tack älskade Ådi för allt!

I lördags fick jag för mig att damma av kameran eftersom jag inte fotat på väldigt länge. Jag gick ut med hundarna på fältet och är så innerligt glad för det. Fotona bekräftar mitt minne av Ådi, att han verkligen var pigg på ögonen in i det sista. Inte kunde jag tro att det skulle bli mina sista foton av min älskling. 11 timmar senare gick han över till sina kompisar på andra sidan. Isa, Guinness och Bora hälsade honom säkert med värsta skogsrejset.

Klicka på bilderna för att se dem i större storlek.